Orka att man känner ångest varje dag och varje JÄLVA timma/minut man tillbringar men klassen eller äns är i skolan...
Känns ju jävligt värt de...
Idag tänker jag fan bara göra redovisningen och sen drar jag. Har fan inte lust med att må skit hela tiden!
Och jag blir ju så jävla deppig.
Fan inte värt de.

Alla säger att gymnasiet är stället du träffar dina "riktiga" vänner, att du får den bästa upplevelse någonsin...
Bullshit..
Har fan ingen i skolan.. Vill inte vara med när läraren säger att de är grupparbeten...
Vem fan vill va med mig??
Orka känna sig depp när man ska till skolan.. Linjen och lärarna är bra men fan inte klassen...
Är kanske inte den bästa på att få nya vänner men de är ju jävligt lätt när dom inte ens låter mig försöka..
De är som om dom skulle hata mig från dag ett...
Inte de roligaste...
Bara jag hade någon i skolan skulle dom här tre åren gå lätt..
Bara en...
En ända person kille som tjej bryr mig inte bara någon....
Vill inte sluta nu...
Men den tanken finns alltid där...

Fu...

Tänker fan inte va med på fucking idrott varje tisdag....
Skäms ju redan som de är för hur jag ser ut..
De lila självkänsla och självförtroende jag har kommer jag fan heller offra för en fucking kurs..
Min lärare må tro att jag är lat, men jag har fan självrespekt och vet var min gräns går...
Tänker inte stå och blotta mina svagheter inför alla! De är fan inte vem jag är! (Inte för att jag vet de men)
Dom får fan tro va dom vill jag vill inte offra mig....

Ge mig något nytt!
En ny början, en ny start!
Klarar inte av att vara singel längre !!
Man känner sig så jävla värdelös..
Men vill ju han någon som säger att man är vacker och så vidare!
Man vill vakna upp brevid någon man älska och ge en godmorgon puss!
Dör av ensamhet...

Du är den första jag älska.
Du är den första jag älskade med.
Du är den första jag va mig själv med.
Du är den första jag visat mig för.
Du är min första och du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta hur mycket du än sårat och sårar mig.
Om jag bara kunde släppa taget och gå vidare !
Men de känns som om jag förlorat någon viktigt i mitt liv..
Men ändå så känns de som en ny början och ett nytt slut.
Jag borde kanske va den som inte har några känslor kvar men de är inte så de är i alla fall..
Men under hela tiden har jag älskat någon annan..
Någon som varit med mig nästan hela mitt liv.
Han är den jag ser som min man och far till mina barn i mina drömmar.
Han har något DU aldrig hade och aldrig kommer ha!
Min sana kärlek.
De är de ända jag aldrig gav dej!
Och de är de ända du aldrig kommer få!

Tror aldrig jag känt mig så "låg"..
Jag orkar inte äta, sova, träna eller skriva ett långt inlägg...
Så bajs

Jag är ensam hemma nu i några dagar...
Försökte få tag i någon som ville komma och sova hos mig men de verkar inte som de är någon som vill...
Visste nästan att de skulle bli så här de är ju fan lika bra att hålla käften och se glad ut...
Ingen tål sanningen eller verkligheten...
När sanningen och verkligheten kommer i kapp är de ingen som vill veta av en...
Eller om man inte måste leka snäll och stöttande gör man ju inte de eller?
Aja vad har man å förlora när man inte har något kvar...

Jag har äntligen börjat träna !
Och som inte de är sjukt nog så älskar jag känslan av träningsvärk !
Hahah! Kommer bli en bra sommar<3